Jakten i Sverige.                                            Jaktprovsregler

BILDER FRÅN JAKTEN MED GRIFFON FAUVE DE BRETAGNE från Ulligårdens

Jakten i Sverige.

Hundarna som finns i Sverige fungerar utmärkt som jakthundar/eftersökshundar och flera har meriterat sig för svenskt viltspårchampionat vilket är godkänt från och med 2010-01-01.

Rasklubben har skickat ut en Jakt/Drevtids enkät för att få reda på vilka djurslag etc.

Till alla GFdB ägare för att få en uppfattning hur rasen arbetar och fungerar som ensamdrivande hund i Sverige.

Majoriteten av hundarna fungerar som ensamdrivare på vildsvin och rasen har både drivande och ställande egenskaper. Rasen arbetar klokt med vildsvin och håller avstånd samt att rasen inte har viltskärpa det vill säga biter viltet.

Rasen driver med skall och nyanserar avseende vilket vilt den jagar.

Drevtider på 10-60 min är normalt på vildsvin och älg.

Rasen har ett mkt spårnoga drevsätt.

De individer som är lämpliga Rå/hjortdrivande hundar driver långsamt och är mkt spårnoga med drevfart ca 5-6 km/tim. och drevtider sällan mer än 30 min.

Normalt mellan 5-30 min på rådjur och hjort.

GFdB kan även användas som kortdrivande/stöthund  (den skallar).

Rasen är samarbetsvillig och dresserbar, den jobbar med god förarkontakt och är oftast lätt att kalla in.

De som ”bara” vill jaga vildsvin med sina Griffoner (GFdB) har med träning haft lätt att bryta (drev på fel djurslagt) t.ex. ett rådjursdrev.

GFdB är en drivande hund med intresse för allt klövvilt samt hare/kanin men är samarbetsvillig och lättstyrd så föraren kan lätt forma hunden till drev på önskat vilt. (Det finns mått av rovdjurskärpa kvar i rasen då vissa individer även jagar räv, och skäller på björn och lo.)

Vi vill kalla rasen ”allroundhund”.

Flera hundar arbetar också med ”skarpa” eftersök d.v.s. skadskjutet vilt då de med sin utmärkta  spårförmåga tillika är lätta att läsa när de arbetar med spår.

Vildsvinet - nygammalt vilt i den svenska naturen. Omsusat av myter och fördomar, som till exempel att de skulle vara aggressiva och gärna anfaller svamp- och bärplockande människor i skogarna. Inget kunde vara mer fel, vildsvinet är en skygg varelse som håller sig undan människan så långt det är möjligt, och är dessutom aktiv mest mellan skymning och gryning.
 

Vildsvinet var helt utrotat i Sverige, men rymlingar från hägn har etablerat sig och från 70-talet och framåt åter spridit sig över landet. Vildsvinen finns nu från Skåne i söder och ända till norr om Mälaren. Utbredningen går snabbt då vildsvinet i stort sett saknar naturliga fiender, och de är mycket flexibla och klarar av de svenska biotoperna väl.

Eftersom vildsvinet är en allätare söker de sin föda både i skogen och i jordbruksgrödorna. I skogen gör vildsvinen nytta eftersom de kultiverar marken i sitt sökande efter larver och annat gott under markytan. I jordbruken gör de dock stora skador, speciellt när sädesfälten börjar mogna, och om de blir mindre skygga kan de även göra skada i och runt bebyggelse, som i trädgårdar, på golfbanor och liknande. I takt med vildsvinens utbredning ökar både skador på jordbruksgrödor och trafikolyckor med vildsvin kraftigt.
 

Allt detta innebär att kraven på jakten, kraven på eftersök, och kraven på bra vildsvinshundar ökar. Eftersom vildsvinet är ett nygammalt vilt i Sverige så har vi inte haft några hundraser som är specialiserade på vildsvinsjakt. Många experimenterar med olika korsningar, ofta med mycket gott resultat, men att avla vidare på en bra korsningshund är en chanstagning. I central Europa har man haft vildsvin i skogarna i alla tider, så det är givetvis naturligt att man under en lång tid har avlat fram raser specialiserade på vildsvin precis som vi till exempel har våra specialiserade älghundar.                                                     

En av dessa vildsvinsdrivande raser är förstås Griffon fauve de Bretagne.
 

Jakt på vildsvin går till på flera olika sätt. Vanligt är så kallad vakjakt då man sitter i skymningen eller i månsken och inväntar vildsvin på en speciellt utvald plats. Detta är en mycket effektiv jakt eftersom man oftast får möjlighet att studera djuren en stund och kan välja ut lämpliga individer enligt en i förväg uppgjord viltvårdstaktik. I augusti när sädesfälten börjar mogna bedriver man också skyddsjakt genom att jaga i säden och på så sätt hålla vildsvinen borta från fälten. Under säsongen för hundjakt jagar man vildsvin med hund normalt från 1:a september till sista december. Hund jakterna sker med stötande/kortdrivande hund som sätter fart på vildsvinen alternativt ställande hund som ställer vildsvin på samma sätt som en älghund ställer älg. I januari börjar det bli dags för de första suggorna att föda, så då är det vanliga att man avslutar hundjakten och bara vakjagar igen.
 

Vildsvinet är jaktbart året runt. Kultingförande sugga är fredad året runt, och mellan 15:e februari och 15:e april är bara kultingar upp till års gris lovliga.

SKK:s VILTSPÅR BESTÄMMELSER:

 
Uppläggning och genomförande av viltspårprov:

I anlagsklass skall spåret vara ca. 600 meter, spåret skall ha legat i terrängen ca 2-5 timmar, spårtiden skall uppgå till
högst 30 minuter. Spårbörjan skall utmärkas med en snitsel
utan uppspark.
Spåret skall innehålla 4 räta vinklar samt ett bloduppehåll på 15 meter på raksträcka. Spårslut med skank/klöv.

Målsättning med provet är att pröva hundens spårningsförmåga och lämplighet vid eftersök av skadat
klövvilt. I anlagsklass förekommer inte skottprov.

I öppenklass skall spåret vara minst ca 600 meter, spåret skall ha legat i terrängen ca 12-24 timmar (nattgammalt), spårtiden skall uppgå till högst 45 minuter.
Spårbörjan skall endast vara markerad med en sök yta på 25x25 meter.
Spåret skall innehålla 4 räta vinklar två av dessa vinklar med bloduppehåll på ca 20 meter.
En återgång på ca 15 meter vid en av vinklarna med
bloduppehåll samt raksträcka med bloduppehåll på ca 15 meter.
Skottprövning på 50-100 meter före spårets slut där bedömer man hundens förmåga att efter skottprövning uppta och fullfölja spårarbetet. Spårslut med skank/klöv.

Ändamålet med viltspårproven är att kvalitetsbedöma hundens spårförmåga och lämplighet för eftersök av skadat eller dött vilt.
Stimulera intresset till att vidare utbilda hunden och sin förare för praktiskt eftersök.